Vad har en 100 år gammal ÖP, Thomée och en skånsk bod att göra med varandra?
Rätt mycket faktiskt.
För några år sedan bodde jag i Skåne. Där levde jag med en kvinna som gillade att åka omkring och hitta möbler och inredningsdetaljer i små butiker på den skånska landsbygden som, om vi ska vara ärliga, mest innehöll en massa rat.
Men bland allt rat hittar man också ibland guldkorn.
Det var det som drev henne.
Jag följde väl mest med lojt som den goda sambon jag försökte vara. Att säga att jag brann för det lika mycket som hon gjorde är dock att skarva historien alldeles för långt.
Så plötsligt en dag.
ÖP, där min karriär en gång började i stället för dom där fysiklektionerna på gymnasiet, där jag lärde mig grunderna i journalistiken och som jag har i princip hela min yrkeskarriär att tacka för, har inget naturligt upptagningsområde i nordvästra Skåne, 100 mil från Östersund.
I en liten butik i Hålarp på Bjärred-halvön hittade jag en hög med gamla tidningar där den plötsligt dök upp:
En Östersunds-Posten från torsdagen den 17 juni 1920.
96 år gammal.
Jag trodde faktiskt inte min ögon.
ÖP, där min karriär en gång började i stället för dom där fysiklektionerna på gymnasiet, där jag lärde mig grunderna i journalistiken och som jag har i princip hela min yrkeskarriär att tacka för, har inget naturligt upptagningsområde i nordvästra Skåne, 100 mil från Östersund.
Hur hamnade tidningen där?
Hur ser just den tidningens historia ut?
Hur kunde den vara i så fint skick?
Jag tittade i tidningen och undrade hur Kerstin Gunnarssons liv hade varit. Hon föddes 1840 och nu hade hon vid 80 års ålder somnat in i Aspås. Redan då var det tveksamt om Thomée skulle gå; alla turer var tills vidare inställda. För den som ville åka båt såldes biljetter till USA i hytt för två till fyra personer.
Tidningen tryckte i 11.500 exemplar. Ville man nå redaktören kunde man göra det i hemmet (!) på telefonnummer 1455.
Jag försvann långt bort i tankarna i boden på den skånska åkern.
Naturligtvis köpte jag tidningen.
Den skulle upp på väggen i mitt kontor. Som ett dagligt minne att aldrig glömma mina rötter. På hundraårsdagen skulle jag skriva ett inlägg om hur jag hittade tidningen och om ÖP.
Så kom livet emellan.
Relationen tog slut. Ett år senare tiden i Skåne likaså.
Den gamla tidningen hamnade i en låda med andra gamla minnen. Lådan hamnade i garaget i mitt nya boende på Frösön. Där, i lådan, firade hon sin 100-årsdag.
Den gamla tidningen hamnade i en låda med andra gamla minnen. Lådan hamnade i garaget i mitt nya boende på Frösön.
Där, i lådan, firade hon sin 100-årsdag.
Det enda jag hittar i kalendern är att jag på 100-årsdagen hade ett styrelsemöte i golfklubben istället för att skriva den här texten.
En månad senare köpte vi ett radhus i Bro.
Nu är cirkeln sluten.
Idag hänger hon där, i hemmakontoret i Bro. Det går inte att gå in till arbetsplatsen utan att titta på den. Den historia ÖP-väggen ska någon gång i framtiden kompletteras med min första artikel, recensionen av filmen ”Barnen från Blåsjöfjället”. Jag kommer ihåg – fråga inte hur – att artikeln började: ”Filmen handlar om fyra barn och en get som heter Gullspira”. Varför jag tyckte det var viktiga att tala om vad geten heter förstår jag fortfarande inte. Det var väl den 11-årige djurvännen i mig.
Men tills vidare nöjer jag mig med en 100 år gammal ÖP. Varje dag tänker jag med tacksamhet på tiden på Östersunds-Posten.
Förhoppningsvis puttrar Thomée fortfarande omkring i Storsjön om ytterligare 100 år.
När man tittar på den inramade och gulblekta tidningen och läser det fyrasiffriga telefonnumret till redaktören kan man reflektera över mycket som hänt på ett sekel.
Och vilket kulturarv Thomée är.
Jag undrar också vem som köpte båtbiljetterna till USA.
Det är en annan historia.
