Mattias Brannholm in New York with birthday cake.

Fira 50-årsdagen i New York

Fira 50-årsdagen. Det var en liten resa att landa i hur jag skulle tillbringa den.

Det sägs att det är genom barnen man ser hur man åldras. Så för en som inte har några egna barn kan därför åldrande gå rätt obemärkt förbi. 

Fråga mig. Jag vet.

Jag går omkring och funderar på vad jag ska göra när man blir stor.

Kalendern skriker: 50 år.

Plötsligt skriker kalendern: Födelsedag 50 år.

Den har skrikit högre och högre för varje dag som gått sista året. Du milde, vilken ångest det kan skapa. Camilla, den här guldklimpen som jag träffade för bara ett år sedan, är stackarn som har fått dragit det tyngsta lasset. Mitt ojande och velande för hur jag jag ska tillbringa 50 årsdagen har i perioder varit rätt omfattande.

30-årsfesten var en blöt historia med vänner och lite släkt och nästa alla kollegor på SVT sport som gäster. Det var en riktigt rolig fest. (Björn Fagerlind: jag håller fortfarande tyst…)

40-årsfesten var lugnare. Fortfarande kalas. På Tomas Brolins dåvarande krog Undici. Många vänner och roliga tal. En mycket trevlig kväll, det också. Men lugnare.

50-årsfesten?

Ett tag skulle jag gå all in. Hyra Frösö Park. Bjuda in folk från när och fjärran. Men när jag rannsakade mig själv insåg jag att det kanske inte riktigt är jag i dag. För 20 år sedan kunde jag skaka av mig en bra fest med en dusch och sedan gå och jobba. Idag är det fosterställning hela nästa dag efter tre glas vin. Det är nog inte bara genom barn man märker att man blir gammal, inser jag. Jag kände att jag har förändras och en stor fest som handlar om mig var kanske inte riktigt vad jag ville. (Eller så är det det, bara det att jante fått grepp om en lite del av mig…).

I alla fall.

Det blev New York. Tillsammans med Camilla.

Det blev några fantastiskt trevlig dagar i en sensommarvarm pulserande kittel. New York visade sig från sin allra bästa sida. Här följer en kort redogörelse för dagarna i New York.

 

31 augusti: avresa

Vi åkte 31 augusti. Landade på Newark och tog tåget in till Penn Station. Därifrån taxi till Time Square och hotell W. När jag bestämde att vi skulle fly fältet, jag och Camilla, och åka till New York så var det några saker min nostalgiska sida ville uppleva.

Mattias Brannholm in New York, outside Hotel W.

Mattias Brännholm i New York, utanför Hotell W vid Times Square.

Hotell W var en sån. I ett framtida blogginlägg kommer jag kanske att berätta rövarhistorien om när jag var USA-korre för SVT sport och Peter Forsberg och jag checkade in i varsitt rum här. På 47:e gatan, precis vid Times Square. Vi får se, det inlägget kanske kommer någon gång.

Ni som känner mig vet att jag gillar hamburgare. New Yorks bästa burgare är inte Five guys utan Shake Shack (Ja, Tony Johansson – du vinner! Jag erkänner!). Vi var trötta efter resan som vi tog med oss till rummet och somnade rätt tidigt.

 

Lördag 1 september

Somnar man tidigt, vaknar man tidigt. Typ 00.30. Det blev lite kamp mot klockan och sömnen första natten. När det väl blev morgon och dag blev det en klassisk turistdag.

Mattias Brannholm in New York.

Mattias Brännholm i New York. Camilla var väldigt nöjd att hon fångade mig, taxibilen och I Love NY-skylten i samma bild. Klart den bilden ska med då!

 

Mattias Brannholm in New York

Jag kontrar med den här bilden. Vi var uppe tidigt och solen stod rätt långt när vi började gå omkring. Kamerans inbyggda upplättningsblixt (och lite lightroom) lyfte ljuset i Camillas ansikte. Jag tycker det blev en bra bild…

 

Trump tower in New York.

Trump tower i New York.

 

Top of the Rock. Facing north to Central Park.

Top of the Rock. Längs upp i Rockerfeller Center. Det är här tv-kanalen NBC har sitt New York-kontor. Som fd tv-nörd gillar jag såna detaljer.

Söndagen 2 september

Det blev lite traditionell shopping på söndagen. Dollarkursen är väl inte vår bästa vän just de här dagarna (dryga 9 kronor). Efter ännu en måltid på Shake Shack – vi råkade gå förbi en! – så blev det musikal på eftermiddagen. I och med att vi bor mitt i teaterdistriktet – vi är bara ett kvarter från där Bossen har sin Broadway-show – så körde vi en spontanare. Vi skulle ta en sista minuten-biljett till någon föreställning.

School of rock

Jag hade redan innan vi gick ut spanat in School of rock. Jag kommer ihåg storylinen i filmen med samma namn och var nyfiken på att se hur barnen skulle klara av göra showen. Jag blev riktigt glad när vi fick biljetter.

School of rock on Broadway with Mattias Brannholm and Camilla Naslund.

Fira 50-årsdagen i New York genom att gå på musikalen School of rock.

Det krävs rätt mycket för att jag ska bli riktigt imponerad. Om vi säger så här: jag tappade hakan!

Jag har aldrig sett så många talangfulla och begåvad musikaliska ungdomar tidigare. För en som plinkade Blinka Lilla stjärna hos den stränga tyska pianofröken på Norra Skolan i Östersund när man var i samma ålder var detta helt enkelt magiskt att se.

Musikalen, det är Andrew Loyd Webber som ligger bakom den här också, slutar gå i januari. Ni måste – och jag menar verkligen MÅSTE – se den om ni åker till New York innan dess.

 

Födelsedagen 3 september

I USA firar man labor day första måndagen i september. Det är USAs svar till 1 maj men på grund av urspårade demonstrationer i slutet av 1800-talet ville man inte fira arbetardagen med resten av världen (Kan läsa mer här: https://sv.wikipedia.org/wiki/Labor_Day). Så därför blev det första måndagen i september.

Det var alltså helgdag.

Det var en sak mer än någonting annat jag ville uppleva på just födelsedagen och det var 9/11-museet. När jag tittar tillbaka på mina första 50 år finns det några extraordinära händelser som står ut. Det är säkert ingen skillnad för dig. Tsunamin 2004 och terrorattackerna 11 september 2001.

National September 11 Memorial & Museum

Terrorattackerna berörde mig nära. Jag var på den tiden tillsammans med en amerikansk kvinna som bodde i Stockholm med mig. Jag hade också varit uppe i restaurangen längst upp i World Trade Center. Så när flygplanen blåste in i tornen kändes det obehagligt nära, även om jag var hemma i Stockholm.

Det var gripande att gå omkring på museet. Om du inte redan besökt det rekommendera jag det starkt nästa gång du är i New York.

9/11 memorial.

9/11 memorial. Här stod det södra tornet. Hela området är idag en minnespark. Hålet i mitten år så djupt att man inte kan se botten när man står vi kanten och tittar ut.

Alla omkomna vars födelsedag det är får en vit ros vid sitt namn. Jeremy och jag delar födelsedag...

Alla omkomna vars födelsedag det är får en vit ros vid sitt namn. Jeremy och jag delar födelsedag…

 

Museet är väldigt stort. Jag rekommenderar starkt att köra den guide turen och sedan gå omkring för dig själv efteråt. Det är väldigt många intryck...

Museet är väldigt stort. Jag rekommenderar starkt att köra den guide turen och sedan gå omkring för dig själv efteråt. Det är väldigt många intryck…

Det här är den sista biten som togs bort från ground zero. Initialt trodde man att det skulle ta 2-3 år att städa upp Ground Zero. Det tog 9 månader. Den här stolpen satt kvar i marken och när den som sista bit tog bort så skedde det i form av en begravning. Den täcktes i svart på lastbilen innan de transporterade bort. En synnerligen symbolisk handling. Nu var uppstädningen över...

Det här är den sista biten som togs bort från ground zero. Initialt trodde man att det skulle ta 2-3 år att städa upp Ground Zero. Det tog 9 månader. Den här stolpen satt kvar i marken och när den som sista bit tog bort så skedde det i form av en begravning. Den täcktes i svart på lastbilen innan de transporterade bort. En synnerligen symbolisk handling. Nu var uppstädningen över…

One World Trade Center

One World Trade Center i New York. Byggnaden är 417 meter hög.

Jag tog väldigt många andra bilder på museet. Men jag publicerar inga fler nu. Som sagt, besök det själva!

Lucky Strike

Efter besöket på World Trade Center – det tog nästan tre timmar – blev det en lunch på ett gammalt favorithak i New York. Lucky Strike på Grand Street. Här har jag en hel del roliga minnen från de tidiga 90-talet (kommer ni ihåg det jag skrev ovan om att bara ta en dusch och sedan kunde man jobba…?), bland annat med fotografkollegan Per Anders Pettersson och barndomsvännen Daniel Lindström. Det kändes speciellt att vara tillbaka här.

Lucky Strike on Grand Street.

Lucky Strike på Grand Street. Ett gammalt favorithak från början av 90-talet.

Hmm… jag ska nog börja träna ändå…

I alla fall.

Middagen var från början tänkt att vara på Akvavit. Men de hade stängt för Labor Day så vi tog hjälp av hotellet och beställde bord på The Grill istället. En schyst köttrestauranger som hade en vinkällare på över 10.000 olika flaskor som om man kollade på prislistan hade ett värde likvärdigt BNP i många mindre länder.

Det blev senapsmarinerad anka och en flaska Pinot Noir. Det var fantastiskt gott!

Jag och mina närmsta vänner på födelsedagsmiddagen...

Jag och mina närmsta vänner på födelsedagsmiddagen…

Camilla och jag på The Grill i New York på min 50-årsdag. En fantastiskt mysig kväll.

Camilla och jag på The Grill i New York på min 50-årsdag. En fantastiskt mysig kväll.

Jag ägnade också lite tid åt något jag funderat på en längre tid. Att börja blogga. Eller rättare sagt, skriva artiklar om framför allt mitt jobb. Så jag publicerade mitt första inlägg. One small step…

Nu är några mysiga dagar i New York över.

Nu väntar jobb.

Inbound marketing-mässan i Boston. Börjar i kväll.

Tillbaka till vardagen.

 

Mattias Brännholm jobbar med digital marknadsföring och storytelling. Han hjälper företag förstå och kapitalisera på möjligheterna som finns i det digitala ekosystemet runt ett företags hemsida.