Det här är en recension av Daniel Kindbergs bok ”Mitt liv – Inget försvarstal”. Det är inte en recension om Daniel Kindberg och hans handlingar som människa.
Det är en text om strukturen och innehållet i boken och lägger ingen värdering i vad som står i boken, utan hur det är skrivet.
Alltså, sånt som jag som budskapskonsult och före detta redaktör har bättre koll på än de flesta.
Den 5 november 2019 dömdes Daniel Kindberg till tre års fängelse för grov trolöshet mot huvudman och grovt bokföringsbrott.
Anledningen kan skrivas så pass enkelt som: tingsrätten trodde inte på Kindbergs historia.
Ungefär på samma sätt kan man beskriva anledningen till att Kindberg granskats så hårt av media under så lång tid: han har inte kunnat berätta trovärdiga historier när de ringt (vilket har gett journalisterna mer bränsle att gräva vidare).
Därför var mina förväntningar på boken ”Mitt liv – Inget försvarstal” så stora. Kindberg verkar vara en smart människa som genom livet lärt sig av sina misstag. Nu skulle han ocensurerat berätta sin historia. I sociala medier har han också hintat om att han minsann ska berätta hela sin historia och då…
Bollen låg alltså på straffpunkten och det fanns inga motståndare när han bestämde sig för att göra boken.
Det var bara att skjuta in bollen i öppet mål…
Jag sträckläste den på några timmar i går kväll.
Hård redaktör
Jag var (tydligen) en rätt hård redaktör under mina år på SVT sport. När jag och chefen på SVT sport, Åsa Edlund Jönsson, några dagar före jul 2018 hamnade bredvid varandra på fikat efter en begravning av en före detta medarbetare sa hon med värme ”Har man inte blivit ivägskickad av Brännholm att göra om ett inslag har man inte jobbat på SVT sport…”.
Redaktören i mig gick igång igen när jag läste Daniel Kindbergs bok.
För det är en enastående historia, den om Daniel Kindberg.
Daniel växte upp under bistra förhållande med en alkoholiserad mamma och en frånvarande pappa. Han gjorde karriär i militären och var högt befäl i såväl Kosovo som Libyen. Han flög flera gånger med regeringsplanet och har mött Kofi Annan och varit i säkerhetssalen i FN. Vidare har han inte bara beskyddats av Anna Lindh under ett möte i regeringskansliet utan även stoppat en formation av JAS-plan över Stockholm under hennes begravning. Dessutom har han blivit kidnappad av okända människor på öppen gata i Stockholm och haft en bomb exploderande utanför sin trappuppgång.
Detta alltså innan han kom till Östersund och äventyret med ÖFK började.
Daniel Kindbergs historia är onekligen en fantastisk historia värd en bok.
Redaktören i mig vill skicka tillbaka författare med någonstans mellan 150 och 200 anmärkningar och de stöttande orden: ”Det här är en bra historia och en bra första draft. Nu måste vi bara jobba hårt på detaljerna och strukturera det här rätt så kommer det bli en makalös bok”.
Tyvärr gjorde man inte det.
Boken är ett hastverk.
Det finns framför allt två saker som saknas i boken: en dramaturgisk struktur – den röda tråden – och detaljer i händelser.
Dramaturgiska strukturen
Egentligen är det rätt enkelt:
Bra storytelling engagerar.
All bra storytelling följer en formel. (Läs mer om det här.)
Det är en dramaturgisk struktur med tre akter och vissa nyckelhändelser (plot-points) samt ett antal möten med schablonkaraktärer (som till exempel en tydlig fiende). Det är inte raketforskning, utan vedertagna dramaturgiska regler. Allt som är med ska driva storyn framåt och allt onödigt ska bort (även om man kan tumma på det i en biografi…).
Förutsättningarna för en bra story finns tveklöst.
Men boken är häpnadsväckande undermåligt strukturerad.
Det är ett rätt vanligt dramaturgiskt grepp att parallellt berätta två stories. I en deckare är det inte sällan hjältens story och bovarnas story som berättas parallellt.
I Kindbergs bok hade det varit så lätt att göra två parallella stories: ett om privatlivet och ett om yrkeslivet.
Två parallella stories
Det råder ingen tvekan om att Daniel älskar sina barn gränslöst (Men vilka föräldrar gör inte det?). Det framgår med all önskvärd tydlighet att han skriver boken för dom. Om vi bortser från att det är en rätt begränsad målgrupp kommersiellt och det kanske funnits enklare sätt att visa den kärleken så finns det i det ändå förutsättningar för att strukturera boken bättre. Som sagt, en story om familjen som han håller så kär och en om yrkeslivet.
Det hade kunnat löpa parallellt.
Det hade varit logiskt.
Då hade det varit enklare att följa med i storyn. Vilket det inte är nu.
Boken planterar hur kär han blev när han mötte barnens mamma. Hur deras resa tillsammans började. Och plötsligt beskrivs hon bara som ex-fru. Först i slutet av boken går han in på privatlivet som vuxen.
Samma sak med pappan. En bild målas upp i början att han är frånvarande och inte ställde upp. Plötsligt jobbar han med honom, utan någon förklaring.
Helheten blir att boken upplevs som svamlig.
Avsaknaden av detaljer
Det stora problemet med boken är dock avsaknaden av detaljer. Med några få undantag stannar aldrig boken och gräver på stället utan sveper snabbt vidare till nästa händelse.
Boken bjuder inte in läsaren att vara med, att själva måla upp och färglägga en bild av hur det ser ut och vad som händer. Och framför allt, den etablerar och namnger ytterst få andra karaktärer.
Boken pratar om en amerikansk överste, den pratar om ÖB och så vidare. Men jag vill veta om amerikanen hette Jessup Bigmouth eller John Smith. Jag villl veta namnet på ÖB som han refererar till. Och så vidare.
Det är faktiskt rätt fundamentalt.
Med tanke på att Kindberg inte blev trodd av tingsrätten i Härnösand och att media över åren inte heller trott på honom i alla lägen förväntade jag mig faktiskt att boken skulle vara sprängfylld av detaljer. Är det någonting Kindberg borde lärt sig av rättegången är det att detaljerna spelar roll.
Hade det varit ett journalistiskt alster, vilket det inte är, hade det varit nödvändigt för trovärdigheten. För läsarupplevelsen är det nödvändigt för att skapa ett engagemang för storyn. Men boken namnger som sagt få personer vilket gör hela boken opersonlig.
Med tanke på att Kindberg inte blev trodd av tingsrätten i Härnösand och att media genom åren inte heller trott på honom i alla lägen förväntade jag mig faktiskt att boken skulle vara sprängfylld av detaljer. Är det någonting Kindberg borde lärt sig av rättegången är det att detaljerna spelar roll.
Hur såg det ut i regeringsplanet? Hur många säten är det? Är det trångt? Är det lyxigt? Ta med läsaren med i planet!
Hur såg det ut i säkerhetssalen i FN? Vilket hotell bodde han på? Var det varmt och fuktigt när han var där? Eller var det kallt och rått? Var det mycket oväsen från gatorna? Steg röken från gatubrunnarna? Hur var det att kliva in i FN-byggnaden första gången? Vem var med? Vad sa ni? Ta med läsaren till New York och FN!
Hur var det, den där magiska februaridagen i London? Vad gjorde han medan tusentals Östersundsbor vandrade på Londons gator? Vad kände han när han klev in i Emirates stadium? Hur var det när ÖFK dundrade in 2-0 på Arsenal? Vem vände han sig till och skrek i kapp med? Var han nervös? Vad sa man?
Boken heter Mitt Liv. Ja, men ta med läsaren in i ditt livs största idrottsliga ögonblick då!
När boken vid några tillfällen stannar upp och målar upp en scen – som när den ungerska delegationen anländer i korteg efter att Kindberg hållit på att skapa en storskalig diplomatisk kris med Ungern – blir det riktigt bra. Man ser verkligen framför sig hur nervös och uppläxad Daniel blir där och då.
Men varför gör man inte det fler gånger?
Boken pratar om hur ihopsvetsade man blir när man varit på militära uppdrag. Varför får vi inte lära känna Daniels kollegor Johan, Peter och Patrik, eller vad de nu hette, när han var i Kosovo eller Libyen?
Opersonligt om ÖFK
Och varför – och det är den största gåtan – är det så synnerligen opersonligt när han pratar om tiden i ÖFK? Daniel sitter på ett fullständigt unikt perspektiv när det gäller ÖFKs sensationella fotbollssaga. En saga som ingen ta ifrån Daniel att han skapade. Det måste finnas precis hur många stories och anekdoter som helst från den här tiden som folk faktiskt vill läsa om.
Hur gick det till när Kindberg till slut rekryterade Potter till Östersund? Vilken är den mest galna historien från den här tiden? När argumenterade dom som mest? När förstod man att det här verkligen kommer fungera?
Boken berättar om ledarskapsfilosofin och människosynen som Kindberg skapade i ÖFK. Den berättar om eljest-inställningen. Om att ge människor en andra chans.
Det är bra och viktig läsning.
Men det finns hur många exempel som helst att exemplifiera detta på ett personligt plan. Det fanns elva lysande profiler som var namn som nästan hela fotbolls-Sverige kunde under den här tiden. Tom Pettersson, Sotte, Ken Sema, Ghoddos och så vidare. Varför kunde man inte få några sköna historier från den här tiden, lite bakom kulisserna?
Det är i princip kliniskt rent på sånt.
Det är så fattigt.
Och det är så svårt att förstå varför. De flesta läsarna kanske inte bryr sig så mycket om vad som egentligen hände i Libyen. Men köper man en bok om Daniel Kindbergs liv då förväntar man sig faktiskt en massa unika detaljer från ÖFKs osannolika saga. Det är borderline tjänstefel att inta grotta ner sig i det.
Är boken en björntjänst för Daniel?
En bestående känsla när jag har lagt ifrån mig boken är: gör Daniel sig själv en otjänst med boken?
När han som befäl arrangerade och genomförde en fritagningskupp för lumparkompisar i Sollefteå som gripits av militärpolisen visade han synnerligen stor avsaknad av respekt för lag och ordning. Det var först när han skälldes ut av en auktoritet – ett högt befäl – som han insåg att han gjort något dumt.
Ungefär samma sak utspelades i Ungern, men då på en högre nivå, med högre potentiell konsekvens. När han konfronterades för sina handlingar av auktoriteten efter att bara kört på insåg han vad han hade gjort.
Går det se samma mönster när Kindberg greps för det som hände i Östersundshem? Att det var först då han verkligen såg klart och reflekterade – och erkände?
Jag vet så klart inte. Men det är lätt att se ett mönster. Att han bara kör på och först när det går åt helvete reflekterar och självkritiskt inser att det här kanske inte var bra.
När Kindberg anhölls och satt inlåst i några dagar berättar boken hur Daniel till slut erkände allt bara han blev utsläppt och kunde träffa sina vuxna tonårspojkar.
Samtidigt berättar boken hur han inte träffade sin äldste son under en sexmånaders period när han var på utlandstjänstgöring. Eller att han gärna spelade fotboll på kvällarna efter långa arbetsdagar istället för att vara hemma med familjen. Och att mamman brukade visa upp ett kort på Daniel varje dag så att dom skulle komma ihåg hur han såg ut.
Boken målar upp en rätt tydlig bild att barnen (tillsammans med mamman) uppenbarligen hanterar att Daniel är borta i perioder. Jag får inte ihop det att Kindberg redan efter någon dag i häktet erkände vad som helst bara för att bli utsläppt och träffa sina tonårskillar. Det låter rätt långt i från bilden av en framgångsrik yrkesmilitär i Kosovo och Libyen.
Jag hade som redaktör föreslagit honom att ändra det där. Alternativt utveckla det. Som det är nu ser jag inte att det är till Daniels fördel.
Det – inte till Daniels fördel – är ett bestående intryck av boken.
Varför gör jag en recension?
Varför gör jag en bokrecension om Daniel Kindbergs bok?
Svaret är rätt enkelt.
Jag brinner för Östersund och Daniel Kindberg är tveklöst stadens mest kända profil under de senaste 20 åren.
Jag har stor respekt för den kultursatsning, människosyn och de idrottsliga resultat som han skapade med ÖFK. Jag älskar konceptet med att ÖFK måste vara lite eljest för att lyckas.
Och, som sagt, jag har jobbat som redaktör i många år och jobbar idag som budskapskonsult. Och jag hade så stora förväntningar på boken.
Tyvärr missar boken den där straffsparken utan motståndare.
Inte för att Daniel Kindbergs historia är ointressant. Den är tvärtom enastående intressant.
Utan för att den är så dåligt berättad.
Jag tycker Daniel Kindbergs historia förtjänar mer än det här.
I militären hade man säker sagt: ”Gör om, gör rätt!”.
Det hade vilken vettig redaktör som helst också gjort.
LADDA NER GRATIS GUIDE OM STORYTELLING
Välkommen att ladda ner min gratis guide om storytelling och budskapsformulering. Lär dig hur en story ska struktureras. Den tar tio minuter att läsa men kan förändra din kommunikation för alltid.
