Storytelling vann OS till Tokyo
En sen ändring i presentation – med mer fokus på storytelling. Det avgjorde var OS arrangerandes 2020. Tokyo vann – med en bättre story.
I september 2013 var den internationella olympiska kommittén samlad i Buenos Aires. De skulle avgöra vem som skulle få arrangera OS 2020. Istanbul och Madrid var favoriter. Tokyo tippades som trea.
OS-omröstningar går inte sällan till så att delegationerna från de olika länderna samlar ihop nationella kändisar och tunga profiler. De gör en saklig och faktadriven presentation om varför just deras stad och land ska få arrangera OS.
Teorin är att kändisarna bygger auktoritet och trovärdighet.
Och det gör de kanske. Det är möjligt att hjärnan registrerar fakta bättre när en kändis presenterar dem.
Men det skapar inte engagemang.
Det berör inte hjärtat.
Den japanska delegationen visste att man inte var favorit att vinna. Något behövde göras. Och det gjorde man.
Det i vanliga fall så hierarkiska Japan gjorde något annorlunda. De bröt med det traditionella och började hela sin presentation med en relativt okänd japansk kvinna.
En okänd japansk kvinna med en story.
Det i vanliga fall så hierarkiska Japan gjorde något annorlunda. De bröt med det traditionella och började hela sin presentation med en relativt okänd japansk kvinna. En okänd japansk kvinna med en story.
Satos storytelling gav Tokyo OS
Mami Sato var i början av 2000-talet student vid Waseda University i Tokyo. Hon pluggade – och hon idrottade mycket. En dag kände den 19-åriga Sato en konstig smärta i höger fotled.
Några veckor senare hade hon förlorat sitt ben.
Smärtan hon hade känt var en aggressiv cancer.
Mami Satos liv förändrades fullständigt. Hon, som alltid varit aktiv, gick in i en djup svacka – för att inte säga depression. Hon återvände ändå relativt snabbt till studierna på universitetet. Och det var då hon upptäckte idrotten på ett djupare plan.
Idrotten räddade Sato. drotten lärde henne vad hon inte kunde göra. Men framför allt lärde den henne vad hon kunde göra. Det fokuserade hon på. Hon började sätta mål – och försökte slå dem.
Sato blev snabbt duktig.
Så långt en hyfsad story. En karaktär ställs inför en utmaning (förlusten av benet) som hon först inte vet hur hon ska hantera (depressionen), innan hon hittar en väg och ger sig ut på en ny resa (idrotten).
Men storyn blir bättre.
Satos story: Paralympics 2004, 2008, 2012 – och en jordbävning
När det var dags för Paralympics i Aten 2004 hade Sato kvalificerat sig till det japanska laget i längdhopp. Hon deltog även i Peking 2008 och London 2012. Hon tog sig till final i samtliga tre spel – men utan att ta medalj.
Ändå var det hennes story som vann OS till Tokyo.
Sato växte upp i Kesennuma, norr om Fukushima. Den 11 mars 2011 inträffade en av de största uppmätta jordbävningarna någonsin – 9,0 på Richterskalan – i havet cirka 45 mil nordost om hennes hemstad. Jordbävningen utlöste en gigantisk tsunami som tog sikte på Japan.
Vi minns alla de ofattbara helikopterbilderna när tsunamin svepte in över land.
En timme efter skalvet var huset hon växte upp i borta. Dränkt i en tio meter hög tsunamivåg som på bara sju minuter lade Kesennuma under vatten. Hela kvarter sveptes bort. Fiskebåtar sköljdes flera kilometer in över land. Över 28 000 människor omkom.
I närliggande Fukushima exploderade kärnkraftverket när strömmen slogs ut och tsunamin dränkte reservaggregaten. Ett av historiens största radioaktiva utsläpp var ett faktum.
Inte nog med det.
Mami Satos föräldrar var försvunna.
Mami, som befann sig i säkerhet i Tokyo, var utom sig av oro.
Kraften i idrott och storytelling
Efter sex dagar kom beskedet: föräldrarna levde.
Sato, tillsammans med andra idrottare, började samla in förnödenheter till de drabbade i katastrofområdet. Den lilla insamlingen växte snabbt till en rörelse. När den var över hade fler än 200 idrottare genomfört över 1 000 resor till de drabbade områdena. De kom inte bara med livsnödvändiga förnödenheter.
De kom med hopp.
Och de skapade nya drömmar.
De gav människor – och framför allt barn och unga – något annat att tänka på och drömma om. Sammanlagt mötte idrottarna över 50 000 barn.
”Det var då jag såg kraften i idrott och i de olympiska värderingarna på ett sätt som aldrig tidigare skådats i Japan. Vad landet upplevde var att värderingar som vänskap och respekt kan vara så mycket mer än bara ord.”
”Jag såg hur idrotten förde människor närmare varandra. Även i de svåraste av tider.”
Du kunde höra en knapp falla i den stora kongresslokalen. IOK-delegaterna var djupt engagerade.
Storyn berörde deras hjärtan.
Satos story lade grunden
När Tokyos presentation var klar hade den berört både hjärna och hjärta. Den engagerade – men visade samtidigt auktoritet. Allt enligt en fundamental storystruktur.
När Sato lämnade scenen tog nästa presentatör vid. Och nästa. Totalt talade åtta personer under Tokyos 45 minuter långa presentation.
IOK hade inför omröstningen varit tydliga med att säkerhet och besökarnas upplevelse var avgörande kriterier.
Den japanska presentationen följde en tydlig dramaturgi: först engagemang, sedan svar på rationella frågor. Det var ingen tvekan om när presentationen var över att det japanska folket förenas kring idrotten – och bryr sig om varandras säkerhet och välmående. Viktiga faktorer för att arrangera ett OS.
När man analyserar upplägget följer det ett klassiskt dramaturgiskt mönster. När det var dags för röstning hade scenen förändrats fullständigt. Tokyo vann övertygande.
Presentationen följde dramaturgiska regler
Storyn hade en intressant karaktär med en plötslig utmaning. Idrotten blev vägen framåt. Därefter tog berättelsen en ny riktning – ett tydligt plot point – i och med tsunamin. Temat var dock hela tiden detsamma: idrottens kraft.
Storyn visade hur Japan samlas kring idrotten och hur man tar ansvar för varandra. Den avslutades med ett ”lyckligt slut” – både i det lilla och i det stora perspektivet. Sato fann en ny mening i livet. Föräldrarna överlevde. Och tusentals drabbade fick hopp genom idrottens värderingar.
När man analyserar upplägget följer det ett klassiskt dramaturgiskt mönster.
När det var dags för röstning hade scenen förändrats fullständigt.
Tokyo vann övertygande.
Mänsklig berättelse vann för Tokyo
I efterhand har flera personer med insyn i processen vittnat om att Tokyos presentation stack ut genom sitt narrativa grepp. I ett läge där de tekniska och logistiska förutsättningarna mellan kandidaterna var relativt jämförbara blev den emotionella berättelsen en avgörande faktor.
Satos story gav Tokyo något som Madrid och Istanbul saknade: en mänsklig berättelse som förkroppsligade de olympiska värderingarna i praktiken – inte i powerpoint.
En lärdom bortom OS
Det här är exakt samma mekanik som gäller i styrelserum, ledningsgrupper och strategiska beslut. När alternativen på pappret är likvärdiga är det sällan fler fakta som avgör.
Det som avgör är förståelse.
Engagemang.
Och känslan av riktning.
Var Istanbul eller Madrid sämre städer att arrangera OS i?
Förmodligen inte.
Men i ett läge där fakta redan var kända blev skillnaden tydlig.
Storytelling vann OS till Tokyo.
P.S På grund av Covid-pandemin flyttades OS i Tokyo 2020 till sommaren 2021.
(Foto: IOC via Flickr)
