Hur mycket skulle du betala för att ha ett eget tv-program om när du spelar en ikonisk golfbana?
Idag för 20 år sedan satt jag med dåvarande VD:n på Pebble Beach Corporation och presenterade min idé.
Vi satt ute i den kaliforniska vårsolen och pratade i över en timme. I slutet av mötet gav han mig en av de finaste komplimanger jag fått i jobbet:
”Du är verkligen en bra säljare. Du tjatar inte utan målar upp en bild på hur bra det kan bli…”
Vad idén var?
Skapa bestående minnen för alla som spelar Pebble Beach i form av en personlig video när de spelar den legendariska banan.
I februari 2003 presenterade jag min idé för Pebble Beach.
Mytomspunna Pebble Beach
Alla som kan lite grann om golf vet att Pebble Beach Golf Course är en mytomspunnen plats. År efter år utses den till USAs bästa bana som är öppen för allmänheten att spela. Ofta beskrivs den som ett av de mest dramatiska mötena mellan land och hav.
Belägen precis söder om Monterey i Kalifornien, drygt två timmar söder om San Fransisco, på klassiska 17 mile-drive och i början av den mest bedårande delen av Pacific Coast Highway, mellan Carmel och Morro Bay (åk den söderut om du har ett val, då är bilen på rätt sida vägen) ligger Pebble Beach.
Det var här Jack Nicklaus under US Open 1972 träffade flaggan på 17:e hålet sista dagen för att vinna med ett. På samma hål, tio år senare, chippade Tom Watson i för att vinna US Open med två slag.
Tio år senare var jag där när Tom Kite vann. Några månader tidigare hade jag och Jens Lind varit där och spelat banan när Jens gjorde en förhandsartikel till Svensk Golf.
Mattias Brännholm spelar Pebble Beach 1992 . Foto: Jens Lind.
”Det är som att spela golf i kyrkan”, skrev Jens.
Själv kunde jag knappt hantera den smått religösa upplevelsen. Jag skakade som ett asplöv av nervositet på första utslaget. Jag började med nio i på ettan. Jens var klart bättre.
Elva år senare satt jag där med vd:n och presenterade min idé.
Pluggat ny TV-teknik
Några år tidigare, 2000 och 2001, hade jag grävt ner mig i den senaste tv-tekniken och möjligheterna som det skapade. Jag hade fått jobb på Svenska Spel och Svenska Fotbollförbundets produktionsbolag Onside och var projektledare för att dra igång Spelkanalen – en tv-kanal som sände direkt från Svenska Spels dåvarande lokaler i Sundbyberg till 1500 spelombud runt om i Sverige. Jag var också projektledare för att dra igång direktsändningarna från den allsvenskan fotbollen (läs mer om det här).
Det var en rätt omfattande injektion av tekniska kunskaper i hjärnan under några månader runt tv-produktion.
Som satt kvar i huvudet.
Som jag funderade på vad man kunde göra mer av.
Missen när jag spelade Augusta National
Precis innan jag började på Onside, i april 2000, var jag på uppdrag för SVT Sport på US Masters i golf. Jag var producent för sändningarna och reporter på banan. Det i sig en fantastisk upplevelse.
Men – den stora grejen – jag vann också lotteriet att spela banan måndagen efter avslutad tävling. Den måndagen är fortfarande den mest speciella dagen i mitt yrkesliv.
Mattias Brännholm spelar 13:e hålet på Augusta National år 2000. En grov miss i samband med rundan gav uppslaget till idén.
Jag spelade min kanske bästa golf ever. 23 år senare kommer jag fortfarande ihåg scoren och varje slag. Under rundan tog jag några bilder för att ha som minne. Ett av dom ser ni ovan. Andraslaget på 13:e. Bollen hamnade, så klart, i Raes Creek.
Det finns bara en sak jag ångrar med den dagen: att jag inte för egna pengar hyrde in SVTs inhyrde kameraman Arne Pontan under veckan för att filma och dokumentera min dag på banan.
Att spela banan var ett minne för livet. Om någon dessutom hade filmat när jag spelade hade minnet varit extraordinärt. Och forever…
…en sak jag ångrar med den dagen: att jag inte för egna pengar hyrde in SVTs inhyrde kameraman Arne Pontan under veckan för att filma och dokumentera min dag på banan.
Ja, visst låter det narcissistiskt – men det är egentligen inte konstigare än att folk vill fota / filma sitt bröllop eller sina barn. Det är bara i en annan dimension. En av få extraordinära dagar i ens liv.
Den här missen – att inte filma under min runda på Augusta National – hängde över mig länge. När jag något år senare, med alla nyfunnen kunskap om tv-teknik, en dag satt och funderade kom det som en blixt från klar himmel.
Varför inte använda den senaste tv-tekniken för att skapa minnen för dom som spelar de mest klassiska golfbanorna?
”Skulle du om du spelar några av de mest klassiska banorna i världen lägga 2000 SEK extra för att få ett halvtimmes tv-program om när du spelar de mest klassiska hålen?”
Konceptet – ett eget tv-program om att spela Pebble Beach
”Skulle du om du spelar några av de mest klassiska banorna i världen lägga 2000 SEK extra för att få ett halvtimmes tv-program om när du spelar de mest klassiska hålen?”
Jag ställde frågan till mina nördigaste golfvänner.
Alla svarade ja.
Konceptet var på papperet enkelt. Om vi tar Pebble Beach som exempel. Det finns några ikoniska hål i form av sjuan, den korta par 3:an; hål åtta, par fyran som Jack Nicklaus beskrivit som det kanske bästa golfhålet i världen, hål 17, par 3:an in i vinden och så det avslutande 18:e hålet, par femman längs vattnet.
På sjuan skulle det finns en kameraman på tee och två nere vid greenen. Och ett tv-torn som kunder följa bollen som på tv.
På åttan – en kameraman i fairway och två framme vid greenen. Även där så klart ett tv-torn.
Åttonde hålet på Pebble Beach. Greenen till vänster om bilden. Andraslaget från platån ovanför klippan. Sjuans green i bakgrunden.
Samma sak på sjuttonde.
På artonde – fyra kameramän utsprida över hålet. Och ett tv-torn bakom greenen.
På ettans tee skulle det också finnas kamera för att presentera dig och en efter avslutad runda för att göra intervjuer.
Dessutom ett antal robotkameror. Och förinspelade helikopterbilder över hålen.
18:e hålet på Pebble Beach. Utan kameratorn. Som dom vill ha det.
Körschemat – Min runda på Pebble Beach
Av detta kunde man med ett uppkopplat kontrollrum och en massa digitala reprismaskiner göra en personlig sändning för varje enskild golfare som spelar på Pebble Beach.
Körschemat såg ut enligt följande:
- En pampig vinjett.
- Stagesetter.
- En väderprognos för dagen.
- * Unik presentationsbild när spelaren går upp på första tee.
- Helikopterpresentation av det första hålet
- * Unik intervju med spelaren inför rundan.
- * Unik sekvens när spelaren slår ut på ettan.
- En färdigt reportage som berättar om den historiska banan.
- Helikopterpresentation av sjuan
- * Unik sekvens när spelaren spelar sjuan.
- Helikopterpresentation av åttan
- * Unik sekvens när spelaren spelar åttan.
- Ett färdigt reportage om hur US Open avgjorts på 17:e hålet.
- *Unik bild när spelaren kommer till 17:e
- Helikopterpresentation av 17:e
- * Unik sekvens när spelaren spelar 17:e hålet.
- Helikopterpresentation av 18:e
- * Unik sekvens när spelaren spelar 18:e hålet.
- * Unik intervju efter rundan med spelaren om hur det var att spela banan.
- * Unikt scorekort efter rundan.
- Avslutning.
Produktionsdetaljer
Det mesta var förinspelat med kommentatorer. Endast det fetmarkerade raderna i ovan körschema skulle vara unikt i varje program.
Alla kameror skulle vara kopplade till ett kontrollrum dit alla signaler kom direkt. Allt material tankas i realtid in på en stor hårddisk. Varje program, varje körschema, byggs allt eftersom spelaren spelar rundan.
Kommentatorer hade lite fakta om varje spelare som spelaren hade fyllt i innan rundan. Precis som en reporter lägger en speakertext skulle kommentatorn lägga korta kommentarer från varje hål allt eftersom. Tillsammans med det redan förinspelade materialet skulle det bli en unik helhet om varje spelares runda.
Fem minuter efter avslutad runda började sändningen renderas ut. En halvtimme efter rundan kunde spelaren hämta dvd:en (ja, så var det på den tiden) med ”sändningen” från när dom spelade Pebble Beach.
På papperet, i den berömda teorin, fungerade det.
Ekonomiskt då?
Well…
Vet du någon golfare som inte skulle betala 2000 kronor för det minnet?
Om man nu redan lägger dom stora pengarna det faktiskt handlar om för att spela Pebble Beach har man lätt råd med 2000 kronor till. Tänkte jag. Och har man det inte är någon sannolikheten ännu större att man vill betala för det. För då är upplevelsen ännu mer ”once in a lifetime…”.
Det jobbades ivrigt i mitt exceldokument vintern 2003. Om bara varannan spelare ville ha det här kunde vi göra en 50/50-split på intäkterna med klubben och ändå omsätta över 100.000 SEK om dagen. Det skulle hantera personalkostnaden och avskrivningarna – och till och med bli lite över.
Jag insåg att det här faktiskt är ekonomiskt genomförbart.
Inte bara Pebble Beach
Jag insåg också snabbt att det här inte bara var något för Pebble Beach. Jag kontaktade också TPC Sawgrass och Pinehurst. Då de tre mest ikoniska banorna i USA. Sedan drog jag på turné.
För tro det eller ej – jag fick möten med alla tre anläggningarna.
På Pinehurst var det med marknadschefen. På TPC Sawgrass någon på tv-avdelningen.
Och på Pebble Beach fick jag alltså möte med självaste vd:n.
Så där satt jag – idag för 20 år sedan – och förklarade hur jag kunde hjälpa Pebble Beach tjäna mer pengar och och skapa en ännu bättre upplevelse för deras kunder. Dessutom utan risk för Pebble Beach.
Det skulle ske genom att jag drev ett produktionsbolag med drygt 25 anställda på Pebble Beach som varje dag gjorde hundratals bandade sändningar på en halvtimme till deras kunder.
Pinehurst tog det vidare. Men det blev nobben.
På TPC Sawgrass tog det stopp direkt (där förstod dom som jobbar med golf och tv inte grejen…)
Så där satt jag – idag för 20 år sedan – och förklarade hur jag kunde hjälpa Pebble Beach tjäna mer pengar och och skapa en ännu bättre upplevelse för deras kunder. Dessutom utan risk…
På Pebble Beach satt vi där i vårsolen, jag och vd:n, och han säger:
”Det här är det bästa förslaget jag hört på jag vet inte hur länge. Men vi kan inte göra det för vi kan inte ha kameratorn uppställda året runt runt banan”.
”Är det permanent bygger jag dom så dom ser ut som träd”, sa jag. 100 procent övertygad om att det skulle gå. Och med 0 procent aning om hur det skulle gå till.
Det var då han sa det. Att jag var en bra säljare. Kreativ. Lösningsorienterad. På ett positivt sätt.
Tyvärr kom vi inte längre.
”Vi är en golffabrik. Vi vill få ut så många spelare som spelar så fort som möjligt. Det här skulle dra ner tempot. Vi skulle få ut färre spelare… så tyvärr. Vi kan inte göra det”.
20 år senare – det är idag det.
Av en otrolig slump hittade jag NDAet häromdagen när jag letade efter ett annat dokument. Och insåg att det är precis 20 år sedan. Jag blev lite varm inombords när jag mindes tillbaka.
Jag kände att jag ville dela med mig av mitt bästa misslyckande någonsin.
Idag filmar alla själv till höger och vänster med mobiler och skapar sina egna minnen. Idag är tröskeln för hög. Men då tyckte jag idén var briljant.
Det tycker jag fortfarande.
Alltid en tröst…
[blog_posts style=”normal” col_spacing=”xsmall” columns=”3″ columns__md=”1″ ids=”34699,34633,33954″ image_height=”56.25%”] [block id=”34336″]
